Den lilla brunlockiga flickan som alltid sprang runt och skrattade i sin blommiga klänning och vita skor. Som kände lycka över att ta fram sin rosa ponny i form av en cykel med rangliga stödhjul baktill och en flagga som lekte med vinden på pakethållaren. Där det största problemet var väntan på den lyckligaste dagen på veckan, då hon tillsammans med de bästa hon visste tog sig till affären för att köpa choklad. Hon kväver vårens lycka med alla krav och måsten som de senare årens vår bjuder, allting som måste vara färdigt innan hon tar steget. Flickan kastas ständigt mellan skolarbeten, betygshets och arbetserfarenhetskrav. Det som gör henne lycklig nu är inte lördagsgodis utan tanken på hur allt kommer vara sedan, inte nu utan sedan, efter alla krav och allt arbete. Är det tiden när hennes barn är små hon längtar efter? för att kunna längta efter att barnen skall växa upp och hon är pensionerad? Flickan í den blommiga klänningen har följt med strömmen in i havet med alla krav, det är okej, men hon får inte glömma att njuta av nuet.

Vi kämpar på som fan och tänker "henne/honom skall jag vara med i framtiden som jag bygger upp nu!" Men vi glömmer av vad som står framför oss i stunden.

Livet är för kort för att planera, life is a playground-go out and play!

tackhej !